Lamm var det här!

Förra fredagen, den 29:e januari alltså, var det dags för Lill-Bärta att lamma. En av baggarna, hennes halvbror till råga på allt, rymde ju över till tackhagen i början av september. Tack och lov INNAN vi fått hem de nya tackorna... Nåja, två fina lamm blev det, en liten bagge och en liten tacka. Jag vägde dem inte direkt, men uppskattningsvis låg de kring 2 kg styck, tämligen normalt med tanke på ras. 

Jag misstänkte att något var på gång redan på torsdagskvällen och gick ut sent, precis innan vi skulle lägga oss, men då var hon precis lika kvällstrött som de andra, idisslade lugnt och verkade inte alls ha någon plan på att klämma fram lamm under natten. Så lite förvånad blev jag ändå när jag möttes av två alldeles nyfödda på morgonen. Hade jag gått direkt till stallet istället för att ta en liten promenad hade jag fått vara med på allt. Nu klarade hon det bra själv, som synes.

Men lite svåra att fotografera är de allt, de små liven...

 En liten lammrumpa - bagge

Åh, vem är du?

Suddig bild, men man ser tydligt de stora hornämnena 

 Lättare att fota liten syster som vilar under värmelampan

Tittut! 

Vänta, jag ska bara... 

...kolla så att mamma är med! 

Syftet med en ny mineralhink var väl inte att

den skulle vara en lammsäng, men... 

De här två är Arn alltså både morfar och farfar till, bagglammet har den bruna fläck i nacken som många av hans avkommor får. Mamma Lill-Bärta är bara 50 % Dalapäls och pappa Hicke 99,xx % vilket gör lammen till nästan 75 % Dalapäls. De ska troligen inte sparas, även om det är svårt att tänka sig nu när de är så här vansinnigt söta... men vi har inte plats för hur många som helst, och de som är i genbanken har företräde. I slutet på mars bör de första renrasiga lammen dyka upp, det ska bli mycket spännande!

Våra nya får

Under hösten har vi fyllt frysen med en hel massa kött, vi har nämligen tagit bort ganska många av våra egenuppfödda tackor. Anledningen stavas genbank. Vi har nämligen köpt några nya, genbanksregistrerade tackor av Dala Pälsfår. Och vi hade inte tid, plats och råd att behålla alla gamla, tyvärr. Märta, hennes döttrar Gosnos och Brunsvans, samt Lill-Bärta fick stanna. Och så Arn och Herbert, förstås.

När vi köpte fåren av Kia på Forsbacka, köpte vi några blandrastackor och en renrasig Dalapälsbagge, vår gamle Arn. Sedan visade det sig i våras att han var den siste från den bagglinjen, från Weit, då Elin på Swedish fibre börjat som genbanksansvarig för Dalapälsarna. Efter en del turer fram och tillbaka, slutade det med att vi köpte fyra tackor från Västerås och fyra från Kia, som Arn betäckt nu under hösten. Nu hoppas vi alltså på många bagglamm till våren för att inte tappa Weits linje i genbanken. Du kan läsa mer om Dala Pälsfåren här.

Våra nya familjemedlemmar är från Västerås Saga (som syns längst fram), Gullvivan, Maja och Vitsippa. Från Kia kommer Edda, Backa, Ullis och lilla Bruna. (Som jag i dagsläget inte vet om hon kommer att bli godkänd i genbanken, då vi inte vet exakt vilken bagge som är pappa till henne. Renrasig är hon dock.) Tjejerna från Västerås är ganska modiga, framåt och sociala, särskilt Saga som haft en speciell plats i sin förra mattes hjärta - och det är lätt att förstå varför! Så lugn, nyfiken och trevlig. Hon kommer gärna fram för att bli kliad, även om man inte har något godis med sig. De fyra från Kia håller sig i bakgrunden och tittar misstänksamt på mig som om jag planerar att offra dem till björnarna om jag får chansen... satsar på att försöka charma in mig hos deras lamm istället.

De från Västerås var klippta när de kom, men jag fick lite ull från höstklippningen på köpet. En del av det kommer såklart att åka tillbaka till uppfödaren i form av garn. De andra klippte jag under hösten, på bilden är det Ullis ull. Och vilken ull sedan... helt underbar! 

Nu önskar jag mig bara obegränsat med hantverkstid och en icke-krånglande tumme. För tillfället känns det som att obegränsat med hantverkstid är ett troligare scenario... tummen har bråkat sedan mitten av augusti, då jag stukade(?) den. Röntgen visade inget knasigt, men varken sjukgymnastik eller kortisoninjektion har gjort det särskilt mycket bättre, så nästa steg lär val bli handkirurgen. 

Det blev ju ganska många skinn efter slakten, åtta fick åka till Delsbo för beredning. De andra behåller vi hemma för att bereda själv, några hade flåskador som gör dem olämpliga för maskinell beredning.