Ulliga, gulliga får!

Förra veckan tog vi äntligen hem fåren. Sex stycken blev det totalt. Men eftersom två stycken rymde när vi skulle ta in dem i stallet, höll det bara på att bli fyra... Tack och lov visade sig sambon ha oanade färdigheter i form av utomordentliga herdeegenskaper, för han lyckades mota in dem igen. Att det tog några timmar och vi åt middag tillsammans med Ellinor och hennes Samuel (som körde och backade med transporten, tack för det!) mitt i natten, det är en helt annan femma.

Det är inte alldeles lätt att fota ett nyfiket litet årslamm. Hon ville gärna komma lite för nära, den här damen. Hon är den yngsta av tackorna och föddes i våras. Hon är ändå näst störst, eftersom hon är 50% dalapäls och 50% "vanligt" får. Och hon är busig, hoppar gärna över den nedre grinden när vi öppnar den övre. Tack och lov hoppar hon lika gärna tillbaka till kompisarna.

Här har vi vår stiliga dalapälsbagge Arn. I bakgrunden skymtar hans kompis, tillika son (resultatet av tjuvparningen förra sommaren, som resulterade i okotberlamm). Lillbaggen är mycket skygg och rätt mager, eftersom han haft lite problem med mask. Tycker dock att det verkar som att han börjar lägga på sig lite nu. Arn ville gärna också vara alldeles för nära kameran, kanske går den att äta? Han är väldigt kelig och viftar på svansen som en hund när man kommer. Kliar man honom under hakan lägger han huvudet i handen på en och riktigt njuter.

Här är alla tackorna på en och samma bild. Det är inte, som man kan tro, en tacka med tre lamm. Storleksskillnaden kommer sig av hur många procent dalapäls det är i dem. Den största tackan är ett vanligt "storfår", blandning av texel och finull. Hennes ull har en helt annan kvalitet än de andras, lite kortare och grövre. Närmast i bild syns samma som på den översta. Hon är som sagt 50/50. Det är förresten bagglammet också, men han är mycket mindre eftersom han har så dåligt hull just nu. Allra längst bak i bild står ett fjolårslamm (undrar om hon kallas lamm fortfarande då?) som är 75% dalapäls. Och den minsta tackan är nästan renrasig, inkorsad med dalapäls sedan sex generationer. Renrasigt blir det ju dock aldrig, och tydligen märks det särskilt väl på bagglammen, korsningar har mycket sämre hornanlag än äkta dalapäls. Bagglammens horn finns som knoppar redan vid födseln och börjar växa på en gång. Sedan växer de hela livet, Arns ståtliga horn har han jobbat på sedan 2007.

Något som däremot lätt förs vidare till korsningarna är pälskvaliteten. Dalapälsullen är väldigt mjuk och blank, när jag klippt dem i höst ska jag fota och visa skillnaden. Storleken på dalapälsarna är också väldigt trevlig. Kanske inte om man önskar få så mycket kött som möjligt, men vid hanteringen är det en klar fördel att de är så små.

Vi har haft dem inne i stallet ett tag nu, för att de ska vänja sig lite vid oss. Vi mutar dem med hårt bröd och havre, för att de ska lära sig att vi är riktigt snälla. Arn fick vi dock sluta handmata, han är redan så tam att han bara blev bufflig av det. Och med de hornen han har vill man inte gärna att han ska vara bufflig. Man ska förresten aldrig klia en bagge runt hornen, de kan bli stångiga av det! Under hakan däremot, och på kinden, det är mysställen att bli kliad på!